23:57

Jag har haft den bästa sommaren i mitt liv och nu följer den förmodligen sämsta hösten. Jag ångrar att jag längtat efter den men jag visste ju såklart inte om att den skulle bli så dålig, i så fall skulle jag antagligen tagit vara på varje sekund medans jag fortfarande kunde gå ut utan strumpbyxor. Det är intressant, det där att en enda liten händelse kan få hela ens värld i otakt.Det är som en maskin som fungerar alldeles perfekt, och sedan slänger någon in lite grus. Det behöver inte vara mycket - två, tre småstenar räcker gott och väl för att hela maskinen ska lägga sig under täcket och aldrig vilja se dagen igen. Och det är så tydligt fast ändå hemskt otydligt. Jag förstår inte riktigt varför jag inte bara kan få må bra på vad sätt jag själv känner passar, när psykiatrikallelsen ändå skriker med sin frånvaro. Jag är så himla arg. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0