If you say no, then no it will be

jag har stigit upp klockan sju, kokat kaffe, duschat. jag har klätt på mig, sminkat mig, ätit frukost. snart ska jag till solhem. i förrigår spände dom min tandställning så sedan dess har det sett ut ungefär såhär för att jag haft så ont: http://www.youtube.com/watch?v=x8B754R7vbs

Smitten

I eat my dinner in my bathtub,
then I go to sex clubs watching freaky people getting it on 
It doesn't make me nervous 
If anything I'm restless

00:09

idag har jag gråtit hela dagen

Sometimes always

Den där allra bästa vännen jag hade, som planerade att flytta ihop och resa genom europa med mig, som också rökte ganska mycket gräs med mig, vände helt och hållet den dagen då jag inte ville fortsätta röka. Plötsligt fanns väldigt lite tid för mig, väldigt mycket tid för krogen, och allra mest tid fanns det för dom andra i henoms umgängeskrets som rökte gräs. Jag slutade att dricka också, så då blev jag givetvis ännu mindre attraktiv. Från att umgås varje dag och att hen praktiskt taget bodde hos mig så vände det över en natt, och vi sågs inte på dagar som blev till veckor. Men efter en tid gav jag in och frågade om hen ville följa med på krogen, och för första gången på vad som kändes som evigheter sa hen ja. Jag som egentligen inte alls ville dricka, gjorde det ändå för att få umgås (f.ö story of my life). Vi gick ut, blev asfulla, och bestämde oss för att ha en tävling. Jag vann för första gången och hen fick ett psykbryt. Vi åkte på efterfest och jag började må dåligt och ville hem. Ringde mitt ungdomsboende och bad dom hämta mig. Och min vän brydde sig inte om att jag satt på ett toagolv och spydde, frågade inte om jag ville ha följe eller om jag ville ha vatten. Det enda min kära vän sa var "säg inte vilken exakt adress du är på" för hen ville inte råka illa ut.

Jag har inte träffat den vännen sen den kvällen. Och jag är så glad att denna kvällen hände, för nu i efterhand kan jag se på allt på ett objektivt sätt. Detta har alltid varit ett genomgående tema i vår vänskap. Jag vågade aldrig säga vad jag tyckte, för om det skulle råka tas som kritik så var det mitt fel och inte henoms. Att hen alltid var viktigare än mig - det var aldrig mina känslor som spelade roll, eller i vilket fall inte mest roll. Och om jag, som den sista kvällen, skulle vara överlägsen henom i utseende, charm eller popularitet så resulterade det i ett utbrott. Jag kom aldrig i första hand, fastän min vän alltid kom i första hand för mig. Och jag vill inte ha något sådant i mitt liv. Jag är verkligen hellre ensam än att ha vänner som inte bryr sig om mig. 

Mitt syfte med denna text är inte att försöka få henom att lysa i dålig dager, för jag tror inte att allt detta har varit medvetet från henoms sida. Syftet är att jag vill ha det svart på vitt att jag faktiskt gör framsteg, att jag tar hand om mig själv mer och mer, på ett sätt som jag aldrig har gjort förut. Jag har blivit utsatt för saker som inte varit bra för mig, och jag har stått upp för mig själv och tagit ansvar. Det känns så himla bra att kunna rensa ut saker man inte vill ha i sitt liv. Nu för tiden är jag faktiskt väldigt glad att jag har mig själv. 

Där faller ännu ett år sönder till små minnen

Jag har fyllt nitton år och det känns konstigt för jag känner ingen skillnad. Det gör man nog aldrig egentligen, men det blir alltid så konstigt när man förväntar sig att nu kommer det hända saker och så gör det inte det. Fast denna veckan kör faktiskt allt igång, och jag är lite orolig över att jag inte kommer orka hänga ikapp. Jag undrar verkligen hur jag blev sån här. Blir man såhär ända från födseln eller är det något som har utvecklat sig med tiden? Har jag mig själv att skylla eller är det min omgivning? I vilket fall skulle jag bra gärna vilja bli av med det nu så jag kan fungera som en normal människa. 
 
 

I will love you if I never see you again, and I will love you if I see you every Tuesday


No one knows you as good as I do

Mina hörlurar gick sönder igår, och socialt handikappad som jag är så behöver jag nu omedelbart ge mig iväg för att inhandla nya. Min största oro är ju hur jag ska klara mig under hela bussresan. En gång i ettan var jag utan hörlurar i över en månad, och vid den tiden så pendlade jag två timmar enkelväg. Jag förstår inte hur jag klarade mig på bussen i fyra timmar varje dag, i en månad, utan hörlurar.
NÅJA det ska i alla fall inte hända igen! 

Wallah vilket onödigt inlägg. 

Ikväll ska jag tända ljus för dom som aldrig får några tända ljus på sina gravar.
Och för min fina katt Mollie. 



RSS 2.0