Klockan alldeles för sent, igen

för en sekund tänker jag att nu, nu mår jag bra. äntligen. och sedan är sekunden förbi och sedan är det som vanligt igen. men för en sekund hann jag i alla fall längta efter en pojkvän, efter festivaler, efter grillkvällar och dans. för en sekund hann jag åtminstone försöka göra något fint utav situationen jag faktiskt befinner mig i. arbetslös. utan mamma. utan någon att dela allt det där som bara går att dela med en partner. ofullständigt slutbetyg. inget körkort. ingen inspiration. jag vet att det sämsta man kan göra är att bara tycka synd om sig själv och fokusera på allt som är dåligt, men jag känner liksom ingen anledning till att inte göra det. jag vet att jag vill göra något gott för världen men det är just det med att börja som inte funkar. jag orkar ju inte ens tänka på det. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0