We ran out of time

jag vill baka
jag sover hos elin
hejdå

Hans fru kommer in i vardagsrummet och sätter sig i soffan intill den rosa fåtöljen. Hon sätter på tv:n. När mannen hör en programsignatur tittar han upp och betraktar ett ögonblick tv-rutan och ljuset som reflekteras i kvinnans ansikte. Han undrar för sig själv vem kvinnan är och vad hon gör där i huset. När han tittar närmare, ser han att det är samma kvinna som öppnade dörren åt honom, men det är inte den kvinna som bor tillsammans med honom, absolut inte. Det är inte så att han bara har känslan av att inte känna henne, det är faktiskt så att han inte känner henne. Han betraktar också hunden som ligger vid hans fötter. Vad gör den där? Han har aldrig tyckt om djur överhuvudtaget och skulle aldrig någonsin ha kommit på tanken att skaffa ett husdjur. Och huset sen? Han har aldrig varit där tidigare. Vare sig möblerna eller huset i övrigt har något som helst med honom eller med hans hem att göra. Fåtöljen är fantastiskt bekväm och han har aldrig haft (det beklagar han verkligen) någon riktigt skön fåtölj. Nu undrar han om det var tv-skenet som lyste upp kvinnans ansikte eller den bekväma fåtöljen som fick honom att märka vad som sker. Det är minnesförlust, tänker han: han har glömt vem han är, och trots att han har glömt det, är det här faktiskt hans hem och kvinnan är den som bor tillsammans med honom och hunden är hans. Hur kunde det annars komma sig att de betedde sig så familjärt? Varför skulle hunden annars ha varit så välkomnande? Varför skulle kvinnan ha gett honom en kyss? Men han inser strax att han inte alls lider av minnesförlust.

I ett avseende är det här huset likt hans eget: det är en tvåplansvilla med trädgård. Det hade han sett när han kom, och beviset finns där i form av den trappa som går upp till övervåningen. Den trappan ser han där han nu står. Han undrar ett ögonblick om han inte helt enkelt tagit fel på gata. I det här området påminner alla gator och hus om varandra. Men han skäms genast över sitt antagande.

Han blir stående vid ytterdörren med handen på handtaget. Utan att gå in i vardagsrummet säger han att han ska gå ut i trädgården ett tag och sträcka på benen. Han springer till några buskar, drar ner gylfen och kissar enorma mängder. Han stönar av lättnad. Han flyttar förstrött blicken och ser att på andra sidan staketet står grannen och iakttar honom. Mannen känner sig ertappad och vinkar leende med den lediga handen åt grannen. Grannen hälsar tillbaka utan att le. När mannen är klar, drar han upp gylfen och går in igen. Så fort han kommer innanför dörren kommer hunden och nosar på honom. Två tankar snurrar i mannens huvud: vad ska han ta sig till för att bli av med hunden (förgifta hans mat kanske?) - och tanken på det ögonblick då han blir tvungen att säga kvinnans namn och inte känner till det. Utan att det absolut måste bli så, kan han tänka sig att det kan bli i kväll när de ligger i sängen. Vid blotta tanken får han omedelbart erektion.